Till skillnad från ryska Back Country Girls

Copyright Oggbashan april 2005

Författaren hävdar den moraliska rätten att bli identifierad som författare till detta verk.

Det här är ett fiktionsverk. De händelser som beskrivs här är imaginära; inställningarna och karaktärerna är fiktiva och är inte avsedda att representera specifika platser eller levande personer.

* * * * *

Tre eller fyra gånger om året brukade det dyka upp en skylt där det stod "Auditions" vid infarten till en obyggd bana som leder bort från en större väg som jag åkte dagligen. Det verkade alltid inkongruent men jag visste vad det handlade om.

Ungefär en halv mil ner på spåret låg en före detta gårdsbyggnad som var basen för ett litet postorderföretag som sålde skyddskläder, främst för kvinnor. De importerade och distribuerade hotellkläder, caféuniformer, vårdbiträdeklänningar mm.

De hade producerat illustrerade kataloger en gång i kvartalet som de skickade ut till sina kunder. När de bytte från att använda linjeteckningar till fotografier på 1960-talet behövde de modeller för att posera i skyddskläderna. Allt de ville ha var normala kvinnor, inte modemodeller eller catwalkdrottningar. Kostnaden för att anställa från kommersiella modellbyråer var för hög för ändamålet så de började leta efter modeller själva.

Den första katalogen "med riktiga fotografier" använde deras vänner och familjer. Efter nästa kvartalskatalog sa vännerna och familjen "nog". Arbetet var tråkigt och de fick inte betalt utom för egenutgifter.

Verkställande direktören hade en ljus idé. Varför inte annonsera lokalt efter modeller och välja några som skulle uppskatta arbetet. Han satte en annons i lokaltidningen och blev förvånad över svaret. Han hade ingen aning om att så många kvinnor ville bli modeller.

Han hade så många sökande att han satte upp auditions. Den normala åtkomsten till hans byggnader gick via en smal gata och handelsfordon rörde sig ständigt. På baksidan av byggnaderna, utan tillgång till huvudentrén, fanns en stor asfalterad yta som kunde vara en parkeringsplats. Inflygningen var nerför gårdsspåret.

Han bad en bondkompis att jämna till banans värsta gupp och gropar. Sedan specificerade han att de potentiella modellerna skulle Latina Ass Spread ner på banan. Han skulle sätta en professionellt målad skylt vid vägändan av banan som sa "Auditions" och en stor gul pil som pekade uppåt banan.

Vissa blev avskräckta och tyckte att något var konstigt. De kom inte. De som kom fick betala sina utgifter, fick flera foton tagna i skyddskläderna och fick veta att om bilderna användes skulle de få en avgift. Alla som deltog i auditionerna fick tillsända stora korrektur av bilderna och ett brev från verkställande direktören som tackade dem.

Några av modellerna kunde använda bilderna för att bilda en portfolio. De vars bilder användes kunde hävda det på sitt CV. Om en modell var särskilt bra skickade MD deras uppgifter till en vän som var en modellbyrås representant i London. En av hundra av de hoppfulla fick en audition i London.

Det verkade fungera bra för företaget och de potentiella modellerna. Det pågick fyra gånger om året i nästan fyrtio år. En handfull Boob Story Top de som provspelades hade mindre framgångar i London. Sedan tog det stopp när vd beslutade att avveckla företaget när han gick i pension. De hade en stor fest för den pensionerande arbetskraften och de som varit modeller genom åren och alla levde lyckliga i alla sina dagar. Arbetarna som lämnades vid slutet gick alla i pension med pension. Alla unga hade blivit uppmuntrade att flytta till andra jobb månader eller år innan slutet. Byggnaderna och lagret såldes till ett annat postorderföretag som höll ett par år innan det vek.

Och det var det. Tills för ungefär tre veckor sedan. När jag körde nerför huvudvägen såg jag skylten "Auditions" igen. Den var nymålad. Så var pilen.

Under nästa vecka frågade jag mina kontakter om det. Ingen visste något förutom att ett företag utanför stan hade köpt byggnaderna på auktion.

Några dagar senare var jag på en bekants begravning.Jag tog en av mina vänner tillbaka till vår järnvägsstation på landsbygden för att ta ett tåg tillbaka till London. När hans tåg anlände klev tre unga kvinnor av det. Jag såg inte fram emot att återvända till begravningsmottagningen eftersom jag kände väldigt få av personerna som skulle vara där.

Det var så ovanligt att se tre främlingar på vår station mitt på dagen att jag stannade för att se vem som skulle hämta dem. Ingen gjorde det. En av dem kom över till mig.

"Ursäkta mig", sa hon. "Var kan vi få en taxi?"

"En taxi?" Jag svarade. "Taxi kommer bara hit efter överenskommelse. Vart skulle du?"

"Vi har kommit för en audition för att vara modeller," sa hon.

Mitt intresse väcktes. Jag gissade att de var i mitten av tjugoårsåldern. De måste gå till den gamla fabriken. Jag skulle vilja ta reda på vad som hände där. Allt skulle vara mer intressant än att delta i resten av begravningen av någon jag knappt kände.

"Har du vägbeskrivning?"

"Ja."

Hon öppnade sin handväska och drog fram ett brev. Bifogat fanns en karta med gårdsspåret markerat.

"Jag kan ta dig dit," sa jag. "Det är på väg."

"Är du säker?"

"Du kommer inte dit annars. Den enda taxin måste komma från åtta miles away och kommer att debitera dig för dessa miles."

"Åh. Vi har inte mycket pengar."

Det kunde jag se. De var klädda i det nuvarande ungdomsmodet med korta utsvängda jeanskjolar, beskurna T-shirts och vita pösiga jackor. Alla deras kläder var billiga stormarknadsmärken.

"Jag ska göra ett avtal med dig", föreslog jag.

De såg lite förvånade och försiktiga ut.

"Inte SÅDAN affär", tillade jag hastigt. "Jag är nyfiken på dessa auditions. Lokalt vet vi ingenting om dem."

De såg ännu mer oroliga ut.

"Om jag tar dig dit, skulle jag vilja hänga runt och se vad som händer. Det är bara nyfikenhet. Om du säger till dem att jag är din förare kan jag stanna medan du tar provspelningarna. Efteråt tar jag med dig tillbaka här. Det betyder att du inte kommer att bli strandsatt mitt i ingenstans och."

".och vi kommer att ha en flyktväg om saker och ting inte är som de borde vara?"

"Men ja."

Jag kände mig nästan gammal nog att vara deras pappa. Jag är inte, på långa vägar, men de verkade som stadsbor som stack ut i den lantliga vildmarken som de inte förstod.

De tre gick ihop i ett hop i några sekunder.

"Vi accepterar. Du kan vara vår chaufför och hänga och vänta på oss. Ingen kikar in på auditions om vi måste göra delvis nakenhet dock."

"Håller. Jag håller mig borta om det är troligt."

De klättrade in i min bil och jag började nerför stationen.

"Jag heter Henry, vanligtvis kallad Harry," sa jag. "Jag är lokal och har ett företag här."

"Jag är Deborah, Deb", sa den som varit talesperson.

"Hej, Deb."

"Det här är Amanda. Hon är min kusin. Den andra är Sandra, Sandy, Amandas lägenhetskompis."

"Hej Amanda och Sandy."

"Hej Harry," körde de.

"Harry, varför är du så nyfiken?" frågade Sandy.

Jag förklarade historien om skyddskläderföretaget och deras modeller och vad som hade förändrats. Alla tre ställde frågor när jag förklarade.

"Det lät som ett rimligt utbyte mellan modellerna och företaget," sa Deb. "Men det var då och nu vet du ingenting om de nya ägarna?"

"Ingenting alls."

— Då får vi tre vara försiktiga.

"Ja."

"Och du kommer att finnas här om vi vill gå?" frågade Amanda.

"Ja."

"Tack, Harry."

Amanda satt bredvid mig i passagerarsätet fram. Hon lutade sig fram och pickade mig på kinden.

Vi hade kommit fram till infarten till gårdsspåret. Skylten syntes tydligt.

"Detta är det?" frågade Deb.

"Ja. Banan är en halv mil lång."

"Jag är glad att vi följde med dig. Om vi ​​hade kommit med taxi tror jag att vi skulle gå direkt tillbaka till stationen."

Jag stannade bilen precis innanför banan. Jag sätter på mig min bästa seriösa röst.

"Om vi ​​går på det här spåret är ditt beslut. Jag kan inte råda dig eftersom jag inte vet något om arrangörerna av dessa auditions, om det är vad de är. Det är ni som tar risken.Vad vill du göra?"

De viskade till varandra. Sandy var inte entusiastisk. De andra två var inte sugna men intresserade. Till slut kom de överens.

"Vi fortsätter," meddelade Deb. "Vi kommer att vara försiktiga och hålla våra alternativ öppna. Vi litar på dig, Harry, även om vi inte litar på dessa auditions."

"OK."

Jag körde sakta och försiktigt tills vi nådde fabriksbyggnaderna. Jag hade räknat med att det skulle stå fler bilar parkerade. Det fanns bara två, inte lokala. Den ena var en misshandlad liten röd bil med ett för stort avgassystem. Den andra var en aktuell modell av en elegant executive-salong. Jag märkte några förändringar runt sidan sedan jag var här senast men hela stället såg försummat ut.

Vi gick ut och jag låste bilen.

"Efter er, mina damer," sa jag och angav dörren märkt "Reception". "Jag är bara din chaufför, minns du?"

Deb ledde vägen. Innanför dörren satt en kvinna som jag inte kände igen bakom ett misshandlat skrivbord. Hon var powerklädd i en välskuren kjolkostym. Kontoret var lika illa som jag hade kommit ihåg det och hon såg malplacerad ut.

"Hej", sa hon och tittade förbi kvinnorna på mig. "Har du fått dina brev?"

Deb, Amanda och Sandy tog fram sina brev och överlämnade dem.

"Tack. Jag heter Valerie och jag Pussy Novell Trailers en av direktörerna för vårt företag. Vem är han?"

"Vår chaufför," meddelade Deb hastigt. "Han körde oss hit och kommer att vänta med att köra oss tillbaka."

"Jag förstår. Vi har inga faciliteter för chaufförer. Jag antar att han bara får vänta antingen här inne eller i bilen."

"Hur länge?" frågade Amanda.

"Vad menar du?" svarade Valerie.

"Hur länge måste han vänta?"

"Det beror på er tre. Om ni lyckas med den första delen tar det ungefär tre timmar. Om inte, en halvtimme?"

Amanda tittade på mig. Jag nickade.

"OK. Vad händer nu?"

"Jag tar dig igenom för att träffa mina regissörskolleger. Vi tar några fotografier och pratar med dig. Sedan bedömer vi din potential och Samtliga dig veta om du har klarat den första delen. Är du redo?"

Jag kunde se de tre spända sig själva.

"Ja," svarade Deb åt dem.

De fyra kvinnorna gick in genom en dörr på baksidan av kontoret. Jag såg mig omkring, hittade en gammal tidning och satte mig i en ranglig stol för att vänta. Om de skulle vara tre timmar skulle jag kanske använda Valeries stol. Det var den enda moderna möbeln. Tidningen höll mig intresserad i ungefär fem minuter. Jag kom ihåg att jag hade några böcker i bilen. Jag gick ut för att hämta en.

När jag gick tillbaka till kontoret tittade jag på skillnaderna från förra gången jag var här. Där huvudentrén hade varit fanns nu ett högt staket toppat med taggtråd. Den enda ingången var nu nerför gårdsspåret. Det hade funnits en telegrafstolpe med telefonledningar som ledde till de flesta byggnaderna. Stolpen och vajrarna hade gått. Fanns det någon telefonuppkoppling?

Tillbaka på kontoret såg jag att det inte fanns någon telefon, ingen fax, inte ens en plint för en telefon. När Deb hade visat mig sitt brev hade telefonnumret som gavs varit en mobil, inte en fast telefon. Det hade inte verkat betydelsefullt innan. Nu började jag tro att det här var en fly-by-night operation. Varför. Vad ville de ha modellerna till?

Bakdörren till kontoret öppnades och en tjusig ung man med hästsvans rusade fram. Han var lång men smal klädd i slitna jeans och en grå t-shirt.

"Dum tik!" ropade han tillbaka när han gick. Han klättrade in i den lilla röda bilen och vrålade iväg nerför banan. Jag öppnade min bok och började läsa.

Ungefär tjugo minuter senare kom Amanda tillbaka in på kontoret. Hon var klädd i kammarjungfruuniform, en mörkblå klänning, ett litet linneförkläde, mörka strumpor och vettiga skor.

"Harry?"

"Ja, Amanda." Jag hade kommit ihåg att den här var Amanda.

"Har en ung man kommit hit?"

"För ungefär tjugo minuter sedan. Han körde iväg i all hast. Varför?"

"De vill göra några stillbilder och videobilder av oss med en man. Nu har den enda mannen gått. Förutom du."

"Jag. Vilken typ av video?"

"De vill ha några "intressanta" skott för att visa upp några av deras uniforma banor.De säger att den gamla katalogen var för fuddy-duddy. De vill krydda det."

"Gör de verkligen. Jag kan förstå att de måste vara lite mer äventyrliga, men vad menar de med att "krydda upp det". Är ni Tatueringskroppsstrumpa nöjda med det?"

"Det beror på. Vi är inte säkra. De har redan betalat våra utgifter och nu erbjuder de hundra pund var för nästa session."

"Och hundra pund är mycket pengar?"

"Det är till oss. Kanske inte för dig. Utan dig får vi inte pengarna."

"OK, Amanda. Jag ska lyssna på vad de vill och sedan fråga er tre om ni vill fortsätta."

"Tack, Harry."

Hon kramade mig och kysste mig på kinden igen. Jag njöt av det. Amanda har en trevlig figur och det var länge sedan jag blev kramad.

Jag blinkade åt henne.

"Jag måste bara ringa ett snabbt telefonsamtal för att avboka ett möte. OK?"

Amanda förstod inte men hon nickade. Jag gick ut till min bil och ringde en kompis. Jag var tillbaka på kontoret på mindre än en minut.

"Ok, Amanda, fortsätt."

Genom bakdörren gick vi ner i en lång korridor. Lacken var flisad och smutsig. Genom en annan dörr gick vi in ​​i ett stort rum som hade varit packplatsen. Den var grovt uppdelad i bås. Ett av båsen var inrett med lampor, video och stillbildskameror. Jag följde Amanda in i det.

Setet var som ett hotellrum. Huvudsaken var en dubbelsäng med mässingsskenor vid huvudet och foten. Deb och Sandy satt på sängen klädda som Amanda. Valerie och två andra kvinnor stod bredvid kamerorna. En annan kvinna hade ryggen mot mig och pratade med Deb och Sandy. Hon vände sig om när vi kom in. Hon höjde ett ögonbryn mot mig. Jag kände igen Margaret, en lokal kvinna i min ålder. Hon var klädd i en enkel vit blus och mörk kjol. Hennes bröst, som jag ofta hade beundrat på diskret avstånd, ansträngde sig för knapparna på hennes blus.

Margaret gick mot mig. När hennes ansikte var utom synhåll för kvinnorna vid kamerorna höll hon ett finger mot sina läppar.

"Det här är Harry," meddelade Amanda.

"Hej Harry," sa Margaret som om hon inte visste exakt vem jag var.

Valerie gick med oss.

"Harry, vi vill visa upp uniformerna på ett lite sexigt sätt. Tror du att du skulle kunna samarbeta med modellerna?"

"Jag ska försöka, Valerie." Jag sade. "Jag har ingen erfarenhet eller utbildning så du måste styra mig."

"Jag kan göra det."

Hennes tonfall verkade något hotfullt.

De första poserna verkade ofarliga nog. Jag satt på sängen med var och en av de tre kvinnorna sittande i mitt knä. Var och en i sin tur visade sina ben, slog sina armar om mig, vilade ett huvud mot min axel och försökte se ut som om jag var attraktiv för dem.

De kommande bilderna visade fler ben, deras uniformsklänningar knäpptes upp för att visa lite dekolletage, och min slips lossades.

Valerie klappade händerna.

"OK. Nu till videon. Harry, handlingen är så här. Du sitter vid bordet och skriver på den bärbara datorn. De tre tjejerna knackar på, kommer in och börjar bädda sängen. Du ignorerar dem.

Bakom din rygg tar de av sig sina förkläden. De tar tag i dig, munkavlar och binder dig och knuffar dig Drömmen om stora bröst sängen. Allt du behöver göra efter att ha blivit bunden är att reagera på dem. De vet vad de måste göra. OK?"

"Ja", sa jag motvilligt.

"Sätt dig sedan vid bordet och börja skriva."

Jag gjorde. Den bärbara datorn, en mycket gammal modell, hade redan ett nytt Word-dokument öppet. Jag började skriva protokollet från ett nyligen utskottsmöte efter minnet. Jag hade precis kommit bortom de närvarande och ber om ursäkt för frånvaron när Deb vände sitt rullade förkläde över mitt huvud och in i min mun. Hon drog mig bakåt. Mina Marina Sirtis porr flög upp och greps av Sandy och Amanda.

De drog upp mig från stolen. Amandas förkläde band mina händer bakom ryggen. Deb knuffade upp mig till sängen. Sandy knöt sitt förkläde runt mina anklar. De tre täckte mig med sina kroppar medan jag låtsades kämpa. De vände mig på ryggen. Deb gick över mitt övre bröst.

En fast videokamera och två handhållna kamera spelade in detta.En av kamerorna stängde sig in i mitt ansikte nära Debs ben. Deb gick framåt mot min haka. Jag tittade upp på henne. Hon hade ett strängt uttryck i ansiktet. Hon lyfte fållen på sin uniforms kjol för att hålla den tätt över min mun. Mina ögon öppnades helt av förvåning.

Jag kände en av de andra sätta sig ner över mina höfter. Deb förde klänningen upp i ansiktet tills jag döljdes under den och några centimeter från hennes trosor. De vita bomullstrosorna rörde sig för att borsta mot min mun och näsa innan jag försvann under hennes trosfitta.

En annan kropp slingrade sig över mina ben. Alla tre började dunka upp och ner på mig. Sängen knarrade och stönade när de rörde sig. Jag kippade efter andan när Deb lyfte upp sig.

"Snabbare!" skrek Deb. De började göra mig illa när deras vikt dunkade ner. Min andedräkt tvingades från mina lungor. Jag kunde bara ta korta andetag däremellan.

"Skära!" Jag hörde Valerie svagt. Deb höjde sig på knä. Jag tittade upp på hennes mage placerad ovanför mig medan jag kippade efter andan. De andra klättrade av. Deb rörde sig ner för att vila försiktigt över mina höfter.

"Allt okej, Harry?" hon frågade.

Jag tittade upp på hennes kropp, förbi hennes buktande bröst, till hennes ansikte. Hon såg genuint orolig ut. Jag nickade. Jag hade inte tillräckligt med andetag för att prata.

"Tack", sa Valerie. "Det såg bra ut. Nu till nästa scen. Är du redo Margaret?"

"Ja, Valerie."

"OK. Tillbaka i position, tjejer."

De översköljde mig igen. Debs trosor sänkte sig försiktigt över mitt ansikte.

"Handling!"

Jag visste inte exakt vad som hände sedan för allt jag kunde se var Debs trosor. Plötsligt klättrade hon och de andra av. Jag blinkade i det plötsliga ljuset.

Margaret stod några meter från sängen med en stor pistol i handen. Hon viftade mot kvinnorna.

"Flytta!" beställde hon. "Ta av dig strumpor och trosor."

De tre började protestera men efterkom när Margaret riktade pistolen.

"Du!" Margaret tilltalade Deb. "Bind deras händer bakom ryggen med en strumpa."

Det gjorde Deb. Jag gogglade hjälplöst.Jag vred mig på sängen för att låtsas kämpa med mina band.

"Simon, min förtjusande make," sa Margaret till mig, "håll dig stilla tills jag är redo för dig."

Deb slutade knyta Amandas och Sandys händer.

"Ni två. Lägg dig på golvet. Med ansiktet nedåt!"

Amanda och Sandy lydde.

"Du!" Till Deb. "Knyta ihop anklarna och böj benen. Bind anklarna till händerna."

Deb följde när Amanda och Sandy fejkade förtvivlan.

Margaret vinkade till Deb att stå åt sidan när hon kontrollerade obligationerna. Sedan band hon Debs händer, knuffade ner henne på golvet bredvid de andra och knöt fast henne. Till sist stoppade hon trosor i varje kvinnas mun. De var inte deras trosor utan helt rena sådana som hade legat bredvid sängen utanför kameran. Amanda, Deb och Sandy agerade avsky och motvilja.

Margaret lade ner pistolen på bordet bredvid den bärbara datorn. Hon kom mot sängen med en stor plastpåse.

"Tja, man," sa hon, "du har hamnat i en svår situation, eller hur. Jag visste att du hade en fetisch för uniformer men att vara bunden med kammarjungfruförkläden är lite svag även för dig. Jag tog med en uniformsklänning bara för att väcka dig. När vår skilsmässa hörs nästa vecka kommer du inte att kunna hävda att vi inte har fullbordat vårt äktenskap nyligen. Vad synd. Det erkännandet kan kosta dig dyrt."

Jag skakade argt på huvudet. Margaret knäppte långsamt upp sin blus och avslöjade en vit halvkupig behå. Mina ögon drogs till hennes blottade bröst när hon lättade upp sig ur blusen. Jag behövde inte agera upphetsad när hon drog upp sin kjole och lät den falla. En kort vit halvhalka antydde vad som fanns under.

Margaret tog en mörkblå klänning från bärväskan. Hon drog ner den över huvudet och fäste den mot sina bröst. Ett brett, mörkt elastiskt bälte med ett silverspänne höll det runt hennes midja. En vit sjuksköterskemössa på hennes huvud gjorde outfiten komplett.

Hon klättrade på sängen och rörde sig gradvis uppåt på min kropp Fett brun fitta visade sina bröst genom den öppna toppen av klänningen.Hon lyfte sina händer mot sänghuvudet och sänkte sin dekolletage mot mitt ansikte. Jag gillade Margaret. Jag hade uppskattat hennes bröst men aldrig så nära. Jag kunde känna min erektion trycka mot mina byxor.