Femtedels sjukdom Vuxen

Författarens anteckning:

Hej på er och välkommen till denna helt nya historia!

Den här började med att en hel del av mina läsare frågade "så vad hände med Dan?" mot slutet av Whiskey & Rye vilket fick mig att tänka. vad händer med en Dom efter att ha träffat botten?

En enorm tack till min främsta medkonspirator, medskapare och redaktör, den mejslade britten vars elaka idéer, galna humor och stenhårda stöd är allt jag någonsin kan hoppas på hos en skrivarpartner.

Hoppas du gillar det. snälla låt mig veta vad du tycker. RÖSTA, FAVORITA och framför allt - KOMMENTERA!

puss och kram,

small_town_girl

PS - inget sex ännu i det här kapitlet. Om det är det du är på humör för snälla hoppa till nästa :)

~~~~~~~~~~~~

Dan:

Jag är en sådan jävla förlorare.

Mina handflator är så svettiga att de fortsätter att glida runt greppet och mina fingrar känns som om de är gjorda av jävla gelé och oavsett vad min hjärna försöker säga till dem kommer de inte att klämma tillräckligt hårt för att dra i den jävla avtryckaren.

Vilken patetisk, deadbeat förlorare.

Smaken av slät metall är tung på min tunga, men det kalla stålet i tunnan hade länge värmts i munnen för jag kan inte knulla GÖR DET. Jag är inte ens man nog att göra den här sista akten som på något sätt skulle kunna lösa mig från den rena ondskan jag har fallit under för.

Nej. Det finns ingen förlossning från det jag har gjort. Men jag skulle kunna avsluta det här. Jag kunde se till att det aldrig, aldrig hände igen. Om jag bara kunde trycka på avtryckaren.

Jag minns bara vagt en tid när jag var man. En jävla Bra man också. En kärleksfull man till min beundrande fru, en hängiven son, en pålitlig och kompetent polis som är väl respekterad och omtyckt av mina vapenbröder.

Den mannen är borta nu; uppäten levande av monstret jag hade blivit.

Jag försöker hålla fast vid det där minnet av mannen som jag en gång var, att kanalisera dessa svaga spöken av godhet till en sista hedervärd handling. Jag kunde fortfarande skydda de oskyldiga. Jag behöver bara göra en sak rätt. Tryck på avtryckaren, döda monstret. Men ryska serbiska slovakiska slovenska spanska kan inte.

För jag är en sån jävla förlorare som inte ens kan trycka på sin egen jäkla avtryckare.

För helvete!

Nej.

Attans mig åt helvete.

*

Med en besegrad förbannelse lade jag ner pistolen och klickade tillbaka säkerheten utan medveten eftertanke. Rörelsen hade blivit automatisk, ingrodd i mina muskler under de decennier jag har tillbringat i brottsbekämpning. Det registreras en stund senare, känsligheten i handlingen hånar mig. Jag kan fortfarande inte tro på mina egna helt galna handlingar de senaste dagarna, smärtan och skräcken jag har orsakat.

KNULLA!

Jag känner hur gallan stiger i magen igen. Illamåendet hade tagit över så fort jag kom ur min episod och insåg vad jag hade gjort. Jag kan inte ens räkna antalet gånger jag har spytt under de senaste 24 timmarna. Det finns inget kvar därinne än surt Cancer i penis ändå skulle det inte sluta. Det är som att min själ försöker bryta sig loss från monstret som tagit över mig, mitt inre försöker fly kroppen som utförde attacken.

Mina ben skakar när jag snubblar till badrummet och dubbelt över toaletten och jag häftar och gaggar men ingenting kommer ut längre. Det finns inget kvar inuti.

När de torra hivningarna upphör drar jag mig över till diskbänken och lyckas ta in ett par klunkar kallt kranvatten och sedan tvätta ansiktet. När jag ser den förvirrade, ihåliga främlingen som stirrar tillbaka på mig i badrumsskåpets spegel går svaret sakta upp för mig.

Jag kan fortfarande göra det här. Jag kan fortfarande döda monstret.

Mina händer darrar när jag öppnar spegeldörrarna och börjar dra ut de få receptfria läkemedel jag förvarar där -- en nästan full flaska med smärtstillande medel, lite hostmedicin, ett muskelavslappnande medel och flera sömntabletter. Det är en liten hög men jag tror att det räcker för att göra jobbet.

Det är den fega vägen ut. Hur passande. Främlingen i spegeln grimaserar i något som ser ut som självhånande ironi.

Jag handflar pillren, min nya upplösning jämnar ut mina rörelser och gör dem nästan igenkännbara.Jag går över till mitt kök och ignorerar smutsen på golven och röran på bänkarna och drar fram den ensamma, halvfulla, sällan använda flaskan med premiumvodka från min frys. Stora leksaker i Pussy idé att låta det gå till spillo. Tillbaka i mitt arbetsrum placerar jag flaskan och pillren ovanpå mitt skrivbord bredvid min pistol.

Ska jag skriva en lapp?

Nej. Det finns inget att säga, egentligen. Handlingar säger mer än ord.

Engagerad gav jag mig i kast med jobbet. Tjugo minuter senare tappas varenda piller och det finns knappt en enda shot vodka kvar i flaskan och jag är redan yr i huvudet. Det brinner en eld i min mage men på något sätt är illamåendet borta och jag tror att jag kan hålla det nere tillräckligt länge för att lyckas, men det kanske blir lättare om jag lägger mig ner. Jag reser mig upp och går till mitt vardagsrum och kraschar tungt mot de slitna kuddarna på min soffa.

Min syn börjar suddas ut när jag ser mig omkring i mitt lilla vardagsrum och märker Snabblista 28 Ryskt äktenskap tråkiga tillståndet i min hyrda lägenhet. Jag höll den i hyfsad form under de första månaderna av att leva solo, men vid något tillfälle hade jag slutat bry mig tillräckligt för att anstränga mig. Det har försämrats snabbt det senaste året. Jag hade aldrig någon över så att de inte skulle se det. Skulle inte se sanningen om hur lågt jag hade sjunkit.

De kommer att se det snart.

Jag föreställer mig hur de skulle hitta mig. Mitt nästa pass är planerat till först i övermorgon och jag undrar om mina grannar skulle märka något innan dess. Antagligen inte. Jag kommer att vara utebliven på stationen och de ringer och det kommer inget svar så de skickar över någon. Jon, antagligen. Min sambo och min bästa vän; självklart skulle han komma över för att dra in min ledsna rumpa.

KNULLA. Han förtjänar inte detta. Men det finns inget jag kan göra åt det längre. Dessutom, då skulle han förmodligen veta vad jag gjorde. Jag hoppas att han förstår min sista akt. Jag hoppas att han kommer på att det här var det enda sättet jag kunde se till att ingen annan kom till skada. Och kanske, bara kanske, skulle han hata mig lite mindre på grund av det.

*

Plötsligt smäller det dånande mot min dörr, som rycker mig klarvaken från mitt drog- och alkoholinducerade dis. Det är tillräckligt högt för att väcka hela byggnaden i denna ogudaktiga timme på natten, och jag kan höra Jons röst ropa bakom den:

"Dan!!. Jag ska jävla döda dig, din jävel. Öppna nu den jävla dörren nu!"

Han vet.

Jag tvekar inte ens när jag reser mig för att öppna dörren. Jag vet vad som kommer och på ett konstigt sätt känner jag mig lättad. Han har utan tvekan hört vad jag gjorde. Han vet att jag attackerade, misshandlade och sexuellt övergrepp Naomi, min ex-fru. Hans frus bästa vän. Han vet, och han är här för att leverera den tortyr jag förtjänar innan jag dör. Jag ser fram emot det. Kanske skulle det hjälpa mig att rena min själ.

Jag öppnar dörren och får bara ett ögonblick för att se det fullkomliga ilskan och äckeln i hans ansikte innan hans vänstra knytnäve tar tag i min krage och en halv sekund senare exploderar hans högra krok i min käke och skjuter glödhet smärta genom mitt system, vilket gör att min huvudet svängs bakåt och skickar blod från den delade läppen fladdrande i en vid båge på det smutsiga trägolvet. Jag kan förutse hans nästa drag men försöker inte ens göra motstånd; det här känns höger. Jag ler.

Hans högra hand tar tag i min nacke nu och tillsammans med näven i Jag spelade in porr krage drar han ner mig samtidigt som hans knä kommer upp för att ansluta till min nedre bål och vi kan båda höra sprickan när den hakar under mina vänstra revben. Ett annat smärtspjut skär mina tarmar och jag flämtar och hostar, men håller händerna slappa vid min sida.

"Gillar du den där Dan. Vill du ha mer. KÄMPA, fan!" Han låter ångestladdad.

Jag försöker höja armarna men mina lemmar lyder mig inte. Jag kan bara hänga där från hans knytnäve i min krage som den värdelösa skiten jag är. Med en äcklad förbannelse knuffar Jon mig bakåt och bort från sig och jag känner hur jag kollapsar som en potatissäck och sedan hakar mitt huvud i hörnet av väggen bakom mig och det blir ytterligare en spricka och ännu ett splittrande stöt av smärta innan allt blir svart .

*

*

*

Allt gör ont.

Mitt huvud bultar för varje hjärtslag. Mitt bröst skriker av smärta för varje andetag. Min mun känns som om den är fylld med torr, ful bomull. jag stönar.

"Mr Moreno. Hör du mig. Dan?"

Rösten är mjuk och melodisk och lockar mig att svara.

Jag spricker upp ögonen och ljuset från fönstret bakom den mörklagda gestalten gör mig nästan blind. Jag stängde dem hårt igen och ytterligare ett stön kommer undan när bultandet i mitt huvud intensifieras till outhärdligt, våldsamt dunkande. Hon måste ha märkt det för hon flyttar bort och en stund senare lutar persiennerna för att blockera eftermiddagssolen. Jag känner hur jag sjunker ner i det välsignade mörkret igen.

"Mr Moreno. Hör du mig. Kan du öppna dina ögon, Dan?"

Rösten smeker mitt sinne och drar mig mjukt upp. Jag öppnar ögonlocken och försöker lyfta huvudet, men så fort jag gör det kommer smärtan rusande tillbaka, stjäl andan ur mig och följs omedelbart av en enorm våg av illamående. Jag sjunker tillbaka och fokuserar på att andas och vill att sjukdomen ska gå över.

"Shhh. luta dig tillbaka herr Moreno. Försök inte röra på dig, annars gör det bara värre ont. Här, låt mig ge dig lite vatten."

Ett sugrör glider in i min högra mungipa, och när jag drar ihop läpparna för att smutta känner jag hur suturerna drar i dem. Hela vänstra sidan av min mun och käke är groteskt svullen. En sval hand glider under min hals för att försiktigt lyfta upp mitt huvud.

"Där har du herr Moreno. Trevligt och långsamt."

Jag dricker och låter vattnet fylla min mun innan jag slukar ner det. En del av det rinner ut genom mina deformerade läppar på min haka och sipprar ner på sidan av min hals. Gruppsex patetiskt.

Jag är en så patetisk förlorare.

Den tanken klirrar i mitt sinne och plötsligt kommer allt rusande tillbaka: Min chock och förtvivlan när jag hörde att Naomi gick vidare och gav sin underkastelse till en ny Dom från Annie, Jons fru och Naomis bästa vän. Exploderar i en galen tirad inför mina vänner.Jon brottade mig ner till deras vardagsrumsmatta och fick mig till slut att krascha i deras gästrum och sa till mig att jag borde "sova bort det", som om min ilska skulle försvinna tillsammans med alkoholen. Lämnar en lapp nästa morgon till Annie och ber henne berätta för Naomi att jag ville ha tillbaka henne. Naomis svar en dag senare skickade ett sms till mig att allt var över och att jag borde gå vidare, som hon gjorde. Kör rakt till flygplatsen och väntar där som en zombie i över 24 timmar på den första lediga plats som ska ta den långa, transatlantiska flygningen till New York.

Allt verkar suddigt nu, men jag kan fortfarande minnas min utsättning tvärs över gatan från kontorsbyggnaden där hennes företag har sitt huvudkontor. Jag minns att jag såg henne när hon kom ut genom huvuddörren och följde henne i centrum till sin älskares plats, och sedan uppåt igen, mycket senare på kvällen, och ledde mig till hennes lägenhet. Jag minns att jag gömde mig i osynlig vy bland de hemlösa på de nedre våningarna av Penn Station, sov på en tunn kartong sida vid sida med andra vilsna själar, och sedan strövade omkring på gatorna planlöst i timmar innan jag gick tillbaka till sin byggnad och väntade på henne vid dörren.

Strömmen av blinkande bilder saktar ner till en snigelkrypning när det kommer till det ögonblick hon klev ut ur hissen och började gå nerför korridoren mot mig. Jag önskar att jag kunde radera de närmaste timmarna från mitt minne.

Nej. Jag kan inte ta bort dem. Jag förtjänar inte den nåden. Jag har försökt att glömma, för att avskaffa, och misslyckades det också. Nu vet jag att detta är mitt kors att bära: Att minnas och återuppleva varje sekund av mina illdåd i super-HD slow-mo, spela i en oändlig loop i mitt sjuka sinne.

Blicken i hennes ögon när hon insåg att något var fel när vi väl var innanför hennes dörr. Rädslan som plötsligt spände hennes ansikte. Jag hade aldrig sett rädsla i hennes ansikte förut; det tjänade bara till att underblåsa min ilska. Slår tillbaka henne i väggen och slår ut vinden ur henne.Gläds åt hennes chockade flämtande samtidigt som hon blir upprörd över det. Slå henne i ansiktet två gånger, HÅRT, medvetet bryta hennes hårda gräns där och då, så att hon skulle veta att jag inte var jävla spelar med henne. Att se blåmärket blossa ut på hennes kindben och känna en vriden, djup känsla av stolthet. Hon har mina märken igen.

Kallade henne en hora för att ha träffat någon annan, två år efter vår skilsmässa.

Jag är en så patetisk förlorare.

Ett eländigt stön tvingar sig ut från baksidan av min hals och tränger sig förbi den enorma klumpen som sitter där. Sköterskan hade lagt vattnet åt sidan och var på väg ut men nu är hon tillbaka, närmar sig igen och trycker handen mot min axel. Hennes beröring är mild och lugnande och det är nästan min undergång eftersom jag vet att jag inte förtjänar det, och snart nog skulle hon veta det också och då skulle även denna lilla nåd vara borta.

"Shhh. Försök att få lite mer sömn herr Moreno, jag kommer tillbaka för att kolla upp dig snart."

Hon går, och jag önskar att jag kunde följa hennes lågmälda order och somna om. Men skräckfilmen i mitt sinne fortsätter att spelas och jag vet att det värsta är att komma, men jag kan inte få det att sluta. Precis som att jag inte kunde hejda mig då. Jag minns hur jag tog tag i båda hennes handleder och vred dem smärtsamt bakom hennes rygg och band upp dem med trosorna jag slet av hennes kropp. Hur jag släpade henne till hennes byrå och fick sportsockorna och halsduken att munkavle på henne. Den skräckslagna blicken i hennes ögon när jag började trycka in de rullade sockorna i hennes mun. Hur hon kämpade och skrek.

Hon skrek.

Jag hade fått henne att skrika många gånger förut, i extas och njutning. Men aldrig tidigare hade jag fått henne att skrika sitt säkra ord, wasabi, om och om igen. Hennes ögon vädjade till mig och bad mig att sluta, att respektera denna enda grundläggande regel som hela vårt jävla förhållande byggdes på; den enda regeln som alltid hade gjort det möjligt för henne att lita på mig.

Jag skrattade henne i ansiktet och ignorerade det.Jag band henne utbrett och med ansiktet ned mot sängen. Jag slog henne och knullade henne med fingret och fick henne att sperma även om jag visste att hon inte ville ha något av det -- hon formulerade sig säkert! - men jag tänkte - jag trodde att om jag gjorde det kanske hon skulle komma ihåg att hon älskade mig och skulle vilja ha mig tillbaka.

Jag är en sån jävla förlorare.

Och så ringde hennes telefon och det var det honom -- hennes nya älskare, hennes nya Dom -- och jag gick helt amok. För innerst inne visste jag -- jag visste att jag hade förlorat henne för alltid. Men jag slutade inte. Istället straffade jag henne, som om jag hade någon rätt. Jag surrade henne med mitt bälte HÅRT, så jävla hårt, hårdare än jag någonsin gjort. Svårare än jag någonsin trodde mig vara kapabel till. Jag ville bara att hon skulle ont. Och jag vet med säkerhet att jag skulle ha knullat henne. våldtog henne -- om hennes nya man inte hade kommit dit och stoppat mig i snäppet.

Skit. Jag ska spy igen.

Jag lyckas knappt rulla över till höger sida och lutar kroppen mot räcket medan huvudet hänger över sängkanten när hivningarna börjar igen, var och en skjuter smärta från mitt spruckna revben ut till varje cell i kroppen. Det finns ingenting i min mage förutom dessa några klunkar vatten -- de måste ha pumpat ut drogerna och alkoholen eller något -- och i ett annat ögonblick är det över och jag sjunker tillbaka, utmattad och svettig och helt äcklad av mig själv ännu en gång.

Förlorare.

Jag blundar och låter mörkret suga mig i sin välsignade domningar.

*

När jag kommer till igen är rummet mörkt, det enda ljuset som kommer in är från dörren som står delvis öppen till korridoren. Det kommer ett rytmiskt ljud från andra sidan av min säng och det tar ett ögonblick för mig att placera den.

Någon snarkar.

Jag vrider sakta huvudet åt höger. Inget ljus kommer in genom fönstret så det måste vara natt. Jag fortsätter att sträcka på nacken hela vägen tills min högra kind trycks mot kudden och jag vilar där och stirrar.

Jon är här.Han har sjunkit ihop i stolen som skjuts tillbaka till hörnet av rummet, med huvudet vilande i en obekväm vinkel mot väggen när han sover.

Jag måste ha gjort något oväsen för i nästa ögonblick upphör det mjuka snarkandet och hans ögon öppnas, ofokuserade i bara en sekund innan han skärps och smalnar av mig. Han rätar upp sig och drar sedan sin stol närmare sidan av min säng och lutar sig framåt med underarmarna på knäna.

Vi fortsätter att stirra på varandra. Han väntar uppenbarligen på att jag ska prata men jag vet inte vad jag ska säga. Vad säger du efter att ha gjort det jag gjorde. Vad säger du efter att ha förrådt den person som du brydde dig mest om i ditt liv. Jag försöker läsa hans ansikte men kan inte, han verkar. oroa sig för ord, precis som jag är. Till slut tappar han ögonen och skakar på huvudet och tittar Melayu Sex 3gp-berättelse sina händer med deras fingrar hårt sammanpressade innan han höjer den för att titta rakt på mig igen.

"Varför, Dan?"

Kvalan i hans röst skär in i mig. Jag har svikit honom också. Jag försöker svara men min mun är för torr. Jag sväljer och försöker igen; varje rörelse i mina läppar drar i suturerna och det känns som om de petar mig med dussintals vassa nålar. Min röst är så grym att jag knappt känner igen den.

"Jag är ledsen."

Jon ser ut som om jag precis slog honom; hans ansikte vrider sig till raseri och han håller knappt ner rösten och lutar sig över mig för att ta tag i min krage igen. Hans knytnävede hand skakar av hans försök att kontrollera sig själv.

"Du är ledsen. Din jävla skitstövel, du tycker att det är bra nog att säga 'förlåt'. Är du ur dig?!"

Jag bara stirrar tillbaka. Vad kan jag säga ändå. Ja jag är ledsen. Nej, jag vet att det inte är tillräckligt bra. Ja, jag är ur mig.

Till slut lyckas jag kväka: "Du skulle ha gjort klart jobbet i går kväll, Jon. Eller hållit dig borta och låtit mig göra det själv. Strunt i det. Jag ska se till att göra det rätt nästa gång."

Jon drar sig tillbaka och bara tittar på mig med stum tystnad i långa stunder. Hans ord när han talar kommer ut långsamt.

"Vad fan pratar du om, Dan?"

Lamporna blinkar i rummet och översvämmer det plötsligt med vit ljusstyrka. "Ah, herr Moreno, jag är glad att se att du äntligen är vaken, vi började oroa oss för dig." Den mjuka, melodiska rösten är tillbaka och jag vänder huvudet sakta mot den.

"Hej, jag heter Sandra." Sköterskan lutar sig över min säng och skakar Jons hand. Det finns ett snällt, artigt leende på hennes läppar, men det går inte att ta miste på auktoriteten i hennes röst när hon talar.

"Sir, om du kunde gå ut några minuter måste jag kolla på Mr Moreno nu. Jag borde inte dröja för länge. Det finns några varuautomater i andra änden av hallen om du vill få några kaffe."

Stumt nickar Jon och reser sig och efter att ha kastat en ny blick i min väg som tydligt säger "Jag kommer tillbaka, Feta Michael Phelps jävla skitstövel" kliver ut ur rummet.

Sjuksköterskan, Sandra, drar den vitala vagnen som hon tog in i rummet med sig nära sängen och lindar effektivt den uppblåsbara ärmen runt min vänstra överarm för att mäta mitt blodtryck och sticker sedan in den tunna termometern i en engångsplastsköld innan den glider försiktigt in i min högra mungipa.

"Håll den under tungan herr Moreno."

Hon tittar på sin lilla monitor medan jag känner hur hylsan blåses upp och trycker hårt runt min arm. Inom några sekunder piper maskinen och sköterskan hämtar termometern och slänger plastskyddet innan den sätts tillbaka på sin plats. Sedan hörs ett nytt pip och hylsan töms och tas bort för att också läggas tillbaka på vagnen. Hon tar upp diagrammet som hänger vid fotändan av min säng och loggar in siffrorna som visas på monitorn, hänger sedan tillbaka det och tittar upp på mig.

Hennes klara babyblå ögon bedömer mitt ansikte och hennes helrosa läppar drar ihop sig lite innan hon går närmare och lägger sin hand på min axel som hon gjorde förut.

"Hur mår du, herr Moreno?"

"Jag lever." Tills vidare.

Hennes ögonbryn rynar sig men hennes röst förblir mild. "Jag behöver detaljer, Mr.Moreno. Hur är smärtan och illamåendet. Du har ådragit dig en hjärnskakning ovanpå din spruckna skalle och revben och din delade läpp; Jag är rädd att du kommer att vara obekväm ett bra tag. Men vi kan hjälpa till att hantera smärtan och illamåendet med medicin. Så jag frågar dig igen, hur är din smärta och illamående just nu?"