Nubile Sex Novell

Woetown, New York

Hej, detta är mitt försök till något mörkare och mer självständigt. Det är helt klart inspirerat av Salems Lot. Men det hämtar också inspiration från Skrämsel natten och The Grimm Adventures of Billy and Mandy. Du hittar andra referenser här med ett skarpt öga som jag inte har nämnt.

Alla likheter med verkliga människor är slumpen. Alla likheter med redan existerande karaktärer existerar bara som hyllning eller pastisch. Alla i berättelsen är arton år eller äldre. Varning för våldsamt innehåll i icke-sexuella situationer.

Prolog

Flyttbilen körde fram till ett hus i ett mycket tråkigt skick. Det kan en gång ha varit elegant någon gång i det förflutna, men nu flagnade äggskalsfärgen och spricker och det smutsiga ruttnande träet under visade upp hemmets sorgliga tillstånd. Hemmet sitter som en skugga av sitt forna jag, med ensamhet i ett lika avskyvärt tillstånd. Föraren av lastbilen såg omedelbart mannen han letade efter på trapphuset till huset. Det var en man med ett pockat ansikte och täckt av linjerna av för tidigt åldrande, troligen på grund av en överkonsumtion av sprit. Hans trasiga hår och föga smickrande kläder fullbordade mannens utseende som någon som länge hade glömt att livet hade mer djup än botten på en flaska.

Föraren av lastbilen delade dock mer än han ville erkänna med den alkoholiserade mannen. Förutom att han inte var i närheten av lika mager och fortfarande med alla psykiska känslor hos någon med ett överkonsumtionsproblem. Han var tjock, med en näsa fylld av åderbråck och tunt hår själv. Han väsnade och suckade mödosamt och klättrade ur lastbilen mer än någon annan borde.

"Eftermiddag, Kenny," sa den portly lastbilschauffören.

Kenny närmade sig försiktigt och tittade på lastbilen i rörelse innan han såg tillbaka på sin gamla vän. "Varför är du här, Randy?" Kenny spottade med en falsk känsla av indignation.

"Jag erbjuder dig ett jobb." Randy sträckte sig ner i bakfickan innan han drog fram en plånbok.Randy sträckte sig in och drog fram fyra femtiodollarsedlar. "Jag har tvåhundra dollar här för att du ska kunna flytta en stor container från hamnen till Andersons gods."

Kenny gick efter pengarna utan avsikt att ta jobbet. Kenny var hungrig och mycket närmare nykter än han skulle bry sig om. Det var då Randy ryckte undan pengarna med ett sista uttalande. "För dig och en annan arbetsför man, alltså. Du kan dela upp det hur du vill, men det är mellan er båda, hör mig?"

Randy erbjöd pengarna igen och Kenny tog dem tveksamt. "När måste detta göras?"

Randy låtsades fundera över det, men han visste mycket väl. "Ikväll, mellan halv nio och midnatt."

Kenny nickade och såg sig omkring på gården. "Varför kom du hit för att berätta för mig. Kunde ha ringt?"

Randy ignorerade uttalandet. "Tänkte att jag skulle träffa en gammal vän." Det var en lögn från en blivande kriminell, men någon som Kenny kunde se det på en mils avstånd.

"Vill du inte ha vårt samtal registrerat?" funderade Kenny.

Randy tittade noga på Kenny. "Brutom saken. Var på Main Street ikväll klockan halv halv sju för att hämta lastbilen från mig, eller hur?"

"Ja, ikväll. Main Street klockan halv sju."

Med det skakade Randy Kennys hand innan han satte sig tillbaka i sin lastbil och åkte till jobbet den dagen.

******

Kenny väntade i den kyliga septemberluften på Main Street. Den sista av familjebutikerna stängdes och bara barerna och restaurangerna var öppna. Men statusen att vara öppen skulle inte vara så mycket längre för den senare. Det var då den stora, tunga lastbilen var inom hörhåll för Kenny.

Det var Randys flyttbil och av någon anledning hade han dragit ner för en av de tommare gatorna där den gamla Kerwin slaktaren låg. Det brann ner på sjuttiotalet och öppnade aldrig igen. Den lämnades urtagen eftersom svarta familjer då inte skulle få hjälp eller stöd från bankerna utan en hemsk kamp. Istället tog de utbetalningen och satsade på att öppna en bokhandel på patriarkens insisterande.

Randy klev av lastbilen och tittade på den nervösa kalla Kenny. Han var inte ordentligt klädd, bara klädd i en gammal läderbombplan. En halsduk skulle säkert ha hjälpt, eller till och med en fungerande dragkedja på framsidan av jackan bara av den anledningen.

"Fan, jag trodde att jag sa åt dig att ta med någon annan?" Randy spottade från lastbilsfönstret. Han tyckte om att se ner på den utblottade Kenny. Han visste att Kenny skulle göra vad som helst för pengarna.

Kenny tittade upp och sa mellan hosta och spott: "Jag hämtar Andrew på väg ut till piren. Jag ville inte att du skulle träffa mannen innan vi gjorde jobbet. Då skulle du berätta för honom att det är två hundra dollar."

Kenny hade rätt. Randy ville få den stackars missbrukaren att slingra sig lite eftersom det var det enda som fick honom att känna sig stor på sistone. Men Randy brydde sig inte. Det han hade planerat för senare skulle fungera mycket bättre för att lugna en liten manskomplex. Kenny var smart nog att veta också. Han hade sett tillräckligt många boende i den här sorgliga Priya Rai Fan Novell staden för att veta vad Randy kan hitta på. Kenny var bara orolig för att Randys förhastade beteende skulle lämna den där tysta tjejen ifred.

Randy gick försiktigt ur lastbilen innan han gav sina nycklar till Kenny. Sedan såg han till att försvinna tillbaka uppför gränden lastbilen kom ner. Kenny tog nycklarna och såg sin tillfälliga arbetsgivare försvinna mystiskt in i den skuggade gränden innan han gick in.

*******

Andrew satt tyst i lastbilen. Kenny pillade oroligt med radion. Men det var inte ångest över jobbet – mer en spänning för drinkarna senare. Andrew tog bara jobbet för att efter långa arbetsdagar hade han fortfarande inte tillräckligt för att försörja sin gravida fru.

Framme vid piren möttes de av en två fot hög dimma som vilade på marken. Det var ovanligt och vad värre var att den stora tolvfotslådan upplystes av ett enastående ljus på piren bredvid fartyget varifrån den kom. Synen i sig fick Andrews hud att krypa, men Kenny kunde inte ha brytt sig mindre.Med hjälp av en bryggvakt lastade de den stora lådan bak i Jätte bröst som dansar. Kenny klappade i handen för damm och träbitar som klamrade sig fast vid hans händer efter att ha flyttat den gamla lådan. Andrew torkade av händerna på sina kläder innan han gjorde en udda kommentar: "Lådan är så kall. Kallare än nattluften."

Kenny vände sig om och tittade kort på Andrew. "Vem bryr sig?" Det var mer för honom själv än för Andrew. "Sätt in din rumpa i lastbilen så vi kan avsluta det här."

Andrew följde efter efter att han till slut brutit blicken på den stora och hemska lådan. När Andrew steg in i lastbilen märkte han att Kenny hade skruvat upp värmen och musiken. Han var sur, och det var inte bara för drinken nu. Vad än den här natten hade åstadkommit hade också krupit under huden på honom. Bilresan till herrgården var lång och oansenlig. Trots värmesprängningen hade kylan de hade fått från den lådan inte lämnat deras kroppar. De satt på en rakknivskant av ursprunglig ångest när de båda försökte förneka hur rädda de var den kvällen, och deras machismo försökte överträffa varandras.

De tog sig till slut genom det främre staketet på Andersons gods. Det hade varit mitt i en ombyggnad. Alla strålkastare utomhus förblev tända som ett välkomnande till flyttarna. När de kom närmare huset såg de en äldre man på trappan med en uppsättning nycklar i handen. Kenny bestämde sig för att dra lastbilen uppför den välgjorda vägen till gentlemannen. Han stod i en grå kostym av tjockare material och ull för att stå emot det bitande kylan. Han hade håret kammat ganska snyggt, och han bar ett leende som var olämpligt för en sådan natt.

Kenny och Andrew klev ur lastbilen. Kvällsmörkret satt runt herrgården upplyst av strålkastarna. Det skapade en effekt som om de existerade i ett ofrånkomligt terrarium av ljuskupoler, fångade med vad som än ligger i deras framtid.

Den gamle mannen kom ner för trappan och inspekterade männen. Han var artig men ogillade tydligt deras fysiska framträdanden som tråkiga arbetare.Han harklade sig innan han pratade med en nästan helt olärd tysk accent. "Jag är säker på att din arbetsgivare gav dig anvisningar. Han informerade mig om att han och hans typiska män inte kunde klara sig i kväll." Han överlämnade nycklarna till Kenny, som såg ut att passa beskrivningen av den ansvarige Flo S asiatiskt kök Randy hade gett honom. "Kom ihåg att låsa den inre ståldörren, porten, sedan stålgaragedörren som alla leder till vinkällaren innan du lämnar."

Kenny trodde att han skulle pressa lyckan. "Den extra tiden som kommer att ta kommer att bli extra, herr."

"Erik, Erik Liechenberg", korrigerade den tyske mannen med noll känslor och endast klassistisk överlägsenhet.

Andrews hjärta sjönk av tanken på att vara nära den där lådan för länge, men vad som helst för lite extra pengar.

Efter en tid av att ha hanterat lådan och burit den med skadlig belastning på kroppen fick de äntligen in den i vinkällaren. Källaren var helt tom på vin, eller någon annan sprit för det faktum. Andrew tänkte ingenting på det, men Kenny fylldes genast av misstankar.

"Andrew, hjälp mig att öppna lådan," sa Kenny hes och trött.

Andrew var förbluffad över den fräcka karaktären av Kennys begäran. "Nej. Är du galen. Jag vet att det här är Randy Roseteas lastbil och affär. Jag gör inte honom och hans kund förbannad. Han är en arg jävel."

Kenny ignorerade honom och gick för att öppna lådan. Andrew, som inte ville ha någon del av detta, tog sig igenom serien av dörrar och portar tills han var utanför, nära lastbilen. Han satte sig i passagerarsätet och väntade först efter att en kort stund övervägt att slänga ut Kenny till den tyske karlen.

Plötsligt hördes ett blodproppande skrik genom den stora parkeringsporten som ledde till källaren. Andrew hoppade i sin plats vid ljudet. Först hoppades han att han inte hade hört det innan hans halta sinne sa till honom att det lät som Kenny. Han hoppade ut ur lastbilshytten och ställde sig i belysningen av lastbilens lampor. Med lika mycket plötslighet släcktes även alla strålkastare på Andersons gods.Lastbilens lampor var allt som fanns kvar för att lysa upp mörkret och även då var dess ljusstyrka ingen match med nattens onda rankor som väntade vid ljusets kant glupskt väntade på att dränka honom i svärta.

pang. Ett slag träffade Andrew i bakhuvudet. Innan någon smärta kändes mörknade hans syn ett ögonblick innan han blev ofokuserad. Ljuset som räddade honom ökade nu hans desorientering. Han ropade på gruset på Andersons egendomsuppfart. Det var då den gamle tysken gjorde sig aktuell och tappade en två och fyra som uppenbarligen hade använts för att slå Andrew i huvudet.

Erik stod över den mest arbetsoförmögna Andrew. "Mästare, jag är ledsen för din tidiga störning och uppvaknande. Dessa herrar är inte alls den tillfredsställande måltid som jag önskat skaffa dig."

Andrew vände på huvudet och från svärtan såg han två silverfärgade och reflekterande ögon titta på honom från samma skuggor. Sedan såg han skarpa, knotiga huggtänder som var lika iriserande från lastbilsljusen. Andrew ville skrika, men han var frusen. Låst på plats av någon övernaturlig kraft som utgår från varelsen. Det skrek och sydde fruktansvärt när ögonen rörde sig högre och högre från marken. Den var hög och hemsk och det var allt Andrew kunde urskilja. Han slöt ögonen, men innan de stängdes helt såg han en blek blålila hud och sedan ingenting. Han kände smärta i halsen när de vassa tänderna slet i honom. Han kunde känna hur värmen sögs från det nya såret det hade gjort. Allt som återstod var det där hemska sugande ljudet innan allt blev mörkt.

Kapitel 1

"Du säker på att du inte behöver en dag till för att få ordning på dig, Will?" sa mannens röst. Den var sträng och saknade all värme en fars röst borde.

Billy, även känd för bara sin far som Will eller William, tog tag i hans väska. Han såg tillbaka på sin far. "Jag skulle hellre bara gå tillbaka till det normala. Ju förr desto bättre."

Fadern tittade på sin son innan han satte sin bil i kör för att vara redo att dra iväg.Billy tog det som ett tecken på att hans pappa inte skulle säga något annat. Hans far visste aldrig riktigt vad han skulle säga om det inte var en föreläsning om hur man kan göra bättre eller straffa hans negativa beteende. Billy steg ur bilen och gick upp till skolans entré medan andra elever gick in. Han såg noga efter tecken på att de kunde känna igen dem. Det hade gått några år sedan han var tillbaka, och tonåringar förändrades fysiskt mycket på ganska kort tid. Ingen märkte honom riktigt efter några blickar och osäkra blickar.

Billy höll huvudet nere och gick till lektionen istället, och bestämde sig för att njuta av sin nyfunna anonymitet. Det visade sig vara mycket mer uppfriskande än han kunde ha förväntat sig. Det var första gången på ett tag som hans tankar inte gick tillbaka till den där hemska natten. Hans pappa hade inte pratat om det en enda gång sedan Billy flyttade in igen. Tomheten i rummet talade mycket om hur hans pappa måste ha känt av det hela. Han önskade bara att hans pappa och han kunde prata om henne för en natt. Men hans pappa hade inte pratat om något han kände. Billy trodde att detta måste ha varit anledningen till att de skilde sig.

Billy var vilsen i sina tankar och stötte på någon. De kolliderade och Billy välte dem med lätthet. Billy var inte på något sätt en mager ung man. Han var sex fot lång och hans pappa hade ingjutit honom en kur av träning från ung ålder. Det betyder att han var i bra form trots att han tillbringade större delen av sin tid med att skriva eller spela tv-spel.

När han nappade ur den och tittade ner för att BDSM vem han hade kolliderat med fick han en överraskning. Ett bekant irriterat ansikte tittade upp på honom. Det var Maddie Rosetea. Hans barndomsvän.

"Herregud. M-Maddie, jag är så ledsen att jag tänkte på andra saker och vara tillbaka och." sa Billy obekvämt medan han sträckte ut sin hand för att hjälpa henne.

Maddie tog det men höll ändå den lilla blicken. "Det är trevligt att se dig även om du uppenbarligen fortfarande inte är uppmärksam."

Billy log obekvämt.Maddie sviker inte sin vakt utan erbjöd lite vänlighet. "Jag hörde talas om din mamma. Jag är ledsen. Jag vet inte hur din pappa tar det, men jag hoppas att du kan prata om det."

"Ja, jag försöker prata om det. Vänta, min pappa. Vet du?" Billy blev chockad över vad han hörde.

"Japp, ganska uppenbart när han missade tre veckors arbete. Tja, se nästa gång vart du ska, ja. Jag kommer att fånga dig, Billy." Hon sa allt detta så tom innan hon gick därifrån. Billy visste inte mycket av vad han skulle säga, men höll det där dumma leendet på läpparna.

Han hade alltid gillat Maddie när de var unga. Hon var en blondin med ett sött ansikte och en bedårande näsa. Men nu, att se henne igen som kvinna, fick Billy att känna sig annorlunda. Hon var riktigt snygg med sitt blekblonda hår stylat i en bob med lugg. Hon hade bevingad eyeliner som uppmärksammade hennes stormiga, dömande ögon. Hennes stråkläppar hade en ljusrosa färg. Hennes kropp mognade som hans egen hade gjort sedan han lämnade. Billy hoppades bara att hon tyckte att han var snygg nu. Men han höll inte på det länge. Billy visste att han inte hade någon chans, särskilt med tanke på hur de lämnade saker som barn.

Billys dag var den värsta besvärliga röran någonsin. Att få sådana förödmjukande återintroduktioner, en efter en inför sina kamrater, var känslomässigt påfrestande. Att höra de viskade ryktena om hans avlidna mamma gjorde det också bara värre. Tonåringar är dåliga på att sprida skvaller, men det var bara så dåligt för lärare som inte hade något bättre att göra än att betygsätta papper och lyssna på tonåringar med lös mun på avstånd. Det var ett voyeuristiskt spel. En för barnen som diskret sprider giftigt avfall och den andra för vuxna med Vackra damer i underkläder ögon och hungriga öron.

Miserabel var hela Billys dag tills han kom till sin sista klass. Det enda han såg fram emot hela dagen var Creative Writing, ett valfritt ämne som han lyckades slippa förbi sin pappa. Billy fick sin andra vind på väg till klassen i slutet av dagen.Men när han gick Moontide Nylon Dreams Panache Panache i klassrummet fick han en ännu mer välkommen och spännande överraskning. Läraren som väntade på honom var ingen mindre än hans barndomshjälte, Mr. Farr, läraren i grundskolan som hjälpte honom att skriva igenom sina känslor medan hans föräldrars skilsmässa fortsatte.

"Mina stjärnor, Billy Grimm, den förlorade sonen!" Herr Farr skämtade vänligt.

Billy log, gick glatt fram och möttes av en kram från Mr. Farr.

"Ja. Tyvärr kan han inte riktigt få huvudet ur rumpan," funderade Billy.

"Språk, du är mycket mer vältalig än så."

Billy nickade och accepterade hans överbekantskap som ett misstag. "Förlåt. Oavsett. Jag är misstroende!"

Mr. Farr Kissande porrsajter och lutade sig självsäkert mot sitt skrivbord. "Att ha en student som du fick mig att hungra efter lite mer utmaning."

Billy log innan han hittade en plats i främre hörnet av rummet. Farr verkade upprymd. Billy var inte säker på om det berodde på att han såg sin "favoritstudent" eller att han alltid var så exalterad över att jobba på sitt jobb.

Klassen var relativt tom, men barnen där verkade vara av alla former och storlekar och hade alla möjliga anledningar att vara där, det var Billy säker på. Det var då en av eleverna, en spinkig kille med brunt, fett hår, reste sig upp och flyttade sina grejer för att sitta bredvid Billy, vilket tog honom oväntad.

Den fethåriga tonåringen pratade med Billy, hans andetag luktade av cafeterians tonfisksmörgås. "Kommer du inte ihåg mig?"

Billy talade mjukt, "Jag är ledsen att det har gått ett tag."

Den fethåriga killen avbröt honom, "Det är jag Eddie. Vi brukade prata om D&D-monster hela tiden!"

Billy blev verkligen chockad. "Nej. Du ser så annorlunda ut." Det var sanningen, men skillnaden var inte till det bättre. Han såg inte ut som att han vände sig till vuxen ålder. Detsamma kan sägas om Billy också, men inte i den utsträckning som Eddies dåliga utseende.

Klassen gick så bra som Billy hade kunnat föreställa sig att den skulle gå.Hans dag var en lång paus från livet tillbaka med sin pappa och när klockan tickade ner fruktade han att gå tillbaka till det huset och alla outtalade känslor och isolering.

Men så småningom kom den tiden när skoldagens stök nu ringde över porttelefonen. Alla lämnade klassrummet. Eddie var tredje sist efter att han erbjöd Billy att komma över och umgås. Naturligtvis Supersexig vuxen Billy inte riktigt på humör att byta ut sitt isolerade hemliv mot vad Eddie än hade på gång. Han kunde minnas hur dysfunktionellt det hemmet var med Eddies ensamstående hypokondriska mamma.

Det var bara Billy och Mr. Farr i klassen nu. Billy ville prata och det ville Mr. Farr också, men om ett mycket allvarligare ämne än vad Billy var redo för. Farr hade fällt tårar när han hörde om vad som hände med Billys mamma.

"Hej, Billy, jag vet att du förmodligen inte vill prata om det, men hur mår du efter att din mamma gick bort?" Mr. Farrs röst var mild och avväpnande, men Billy var fortfarande ganska skicklig på att sätta upp de där väggarna.

Han ljög perfekt. "Jag är okej. Jag grät ut det ur mitt system. Sedan kom tiden. Jag flyttade hit efter att moster Jess inte kunde ta hand om mig längre. Nu är jag hos pappa."

"Ja, jag har känt din pappa längre än dig. Mike är en bra man, men jag tror inte att han riktigt har suttit med dig och pratat Utsvällda bröst henne." Mr. Farr erbjöd sig att bete mer av Billy. Han visste att Billy behärskade det engelska språket, men när spänningarna var höga och han var upptagen med att avleda, skulle han falla för vilket skickligt formulerat bete som helst.

"De skilde sig. Vad har han att säga?" svarade Billy.

"Mycket, Billy. Mike älskade din mamma. Han älskade henne mycket. Visst, han kanske inte var bra på att visa det, men tro mig." De orden skar igenom ganska intressant. Billy var inte arg, och han var inte sårad, men det kanske gjorde att han kunde förstå sin far lite bättre.

Billy suckade och visste att han hade blivit betad. "Vad tjänar det till. Jag ventilerar. Jag tar ut det ur mitt system. Men pappa—Mike. han kommer alltid att begrava det djupt inne eller i sitt arbete.Han har inte frågat mig en enda gång om jag mår bra. Han skulle inte ens berätta om han var det när jag frågade."

Mr. Farr lutade sin mun i en halv rynka pannan. "Det är sant, han är inte bra på det. Men han kan också fråga dig på sitt sätt, ja. Om något, försök ta upp det."