Över till ryska

Jag trampade på en våg. Jag var tvungen att dra på nacken bara lite för att se siffrorna på skalan över magens kurva. "Japp, det har äntligen hänt." Det var bestämt att komma och nu. Nu har tiden äntligen kommit tydligen. Jag har dansat runt det, Cum Party mig den där betydelsefulla punkten, ett tag. Idag är dagen, jag väger officiellt tvåhundra pund. För vissa människor, de flesta tjejer jag känner, skulle det vara en anledning att flippa ut, men inte för mig. Trots allt accepterade jag mitt öde för länge sedan. Det vore dumt att låta bli, jag kände mig själv för väl för det. Jag var en frossare och jag skämdes inte för att erkänna det. Och om det betydde att jag skulle behöva bära runt lite på magen, så var det. Min mjuka, runda och squishy mage, som verkade stjäla nästan varje extra kilo till sig själv, var här för att stanna och jag var cool med den. Jag skulle till och med gå så långt och säga att det såg sexigt ut och ibland på natten kunde jag inte hålla händerna på det.

Jag började bli tjock, för låt oss inse det, 200 betyder ganska fet, för ungefär fem år sedan. Mina föräldrar höll på att skiljas då och som enda barn utan någon att vända mig till tog jag det ganska illa vid mig. Jag började söka tröst i mat, vilket uppenbarligen resulterade i några extra kilon. På den tiden uppnådde jag inte riktigt så mycket självacceptans som jag har nu och var ganska arg över det. Mina klasskamrater var inte riktigt de mest medkännande och hånade mig på grund av de där extra få kilona utan att visa några tecken på nåd. Jag har aldrig riktigt förstått varför folk gör det. Får det dem att må bättre om sig själva. Blir de glad av att se sina kamrater bröt i gråt. Hur som helst. Det fick mig bara att leta efter glädje gömd i en kartong med glass. Då var jag dock mer fast besluten att hålla mig smal och så försökte jag bränna bort de extra kalorierna. På grund av det blev skadorna på min kropp mycket mindre än de kunde ha varit.

Det tog mig ett par månader innan Ana Sex äntligen insåg hur mycket jag faktiskt tyckte om att äta.Jag motstod inte lusten att äta, förnekade mig aldrig något, men jag tillbringade mycket tid med att träna. Under en lång tid försökte jag balansera den större inkomsten av kalorier med förbrända kalorier, men jag misslyckades. Ett pund här och ytterligare ett där. Till slut gav jag upp. Varför skulle jag fortsätta att tortera mig själv för att hålla mig smal, om det inte ens fungerade så bra. Det förlängde bara det oundvikliga.

En knackning på badrumsdörren förde mig tillbaka till nuet. "Skynda dig. Du kommer att bli sen!" Min mammas höga röst lät tydligt genom dörren.

"Ge mig en sekund, jag kommer direkt!" skrek jag irriterat. "Jag kan inte ens ha ögonblick för mig själv." mumlade jag under andan.

Idag var första dagen på mitt sista år på gymnasiet. Och där stod jag i all min tvåhundra punds härlighet, klädd i mina tightare kläder än jag mindes. Min mage ansträngde toppen när den stack ut längre än mina B-kupor som fyllde brösten. Jag kämpade för att knäppa jeansen, var tvungen att suga in magen med all kraft, innan jag till slut lyckades. Tiden att gå och handla närmade sig när byxorna gav Trans en rejäl muffinstopp. Jag band mitt långa blonda hår i en hästsvans och svajde mina kurviga höfter från sida till sida, jag gick ut ur badrummet.

Den underbara doften av att steka smör fyllde mina näsborrar och jag följde den in i köket utan att tveka. I köket möttes jag av en tallrik pannkakor högt staplade som bara väntade på att bli uppslukade. Jag landade min ljuvligt formade botten på stolen, fyllde dess säte fint, och utan vidare dränkte jag pannkakorna i sirap.

"Kommer det att räcka, Liz. Jag kan alltid göra fler pannkakor till dig."

Jag tittade på berget av pannkakor innan jag nickade. "Jag är säker, jag får nog." Jag visste redan var alla pannkakor skulle hamna. Jag klappade min ständigt växande mage.

På ett sätt var mina föräldrars skilsmässa det bästa som kunde hända mig. Jag vet hur konstigt det låter, men det är så det är.Officiellt bodde jag hos min mamma, men eftersom min pappa bodde mindre än 15 minuter bort tillbringade jag ungefär lika mycket tid med dem båda. Och de skämde bort mig överlägset. De gjorde vad de trodde kunde för att svänga mig åt deras sida. Jag var säker på att jag vid det här laget skulle ha hört talas om hur dåliga mina matvanor annars var.

När jag tog mig igenom den enorma frukosten tänkte jag på hur bra det var att Kurt, min mammas pojkvän, redan har lämnat. Kurt var. inte särskilt snygg, och han var inte heller rik. Han rynkade pannan hela tiden, missnöjd och jag var inte säker på om jag någonsin sett honom le. Jag visste ärligt talat inte vad mamma såg i honom. Ibland undrade jag om den enda anledningen till att hon blev ihop Kiev Ukraina på ukrainska ryska honom var för att hon var för rädd för att hamna ensam. Jag visste att med hennes fina utseende, hennes breda feminina höfter som jag ärvt och den över genomsnittliga barmen som jag tyvärr inte var välsignad med, kunde mamma definitivt hitta någon mycket, mycket bättre.

Jag släppte en lång, nöjd suck, samtidigt som jag gnuggade den utåt expanderade magen. Berget var erövrat och alla pannkakor letade sig in i min distinkta mitt. Det konstiga var att jag kunde gå på lite mer. Till och med jag blev ibland förvånad över min växande aptit. Även om mina jeans utan tvekan var glada så blev det inte mer, för knappen stönade av trycket som det var. Det höll, åtminstone för nu.

Det skulle ha varit härligt om jag bara kunde slösa bort min tid mellan måltiderna som jag gjorde under hela sommaren, men jag visste att jag var tvungen att komma igång. Motvilligt reste jag mig till min fulla höjd av 5 och en halv fot och begav mig ut ur intimiteten i min mammas lägenhet.

Jag Hur man får rumpgropar inte många vänner, men det störde mig inte. Att gå ut var egentligen inte min idé att ha kul, jag stannade mycket hellre hemma, spelade tv-spel eller tittade på film medan jag småätade intensivt. Den enda nära vän jag hade var Becca.För tre år sedan, när vi träffades första gången, blev vi inte omedelbara vänner, men eftersom ingen av oss riktigt passade ihop med resten av våra klasskamrater, blev vi liksom knuffade tillsammans. Så ovilliga som vi var till en början var det bara vettigt, för uppenbara utomstående som oss, att hålla ihop snarare än att driva genom gymnasiedjungeln på egen hand. Det kom som en trevlig överraskning när vi fick reda på hur mycket vi hade gemensamt.

Jag kom väl ihåg flickan jag träffade för tre år sedan. Becca var bara fem fot lång och så smal som en tjej kan bli, utan att vara helt anorektisk. Jag kom ihåg hur blyg och obekväm hon var med människor då eller hur hon kämpade med sin bristande självkänsla. Mycket kan förändras på tre år. Hon var ett utmärkt exempel på det.

"Liz!" Jag hörde Beccas välbekanta röst komma långt ifrån. Jag såg mig omkring, men jag kunde inte se henne. "Hej Liz!" Beccas röst lät bakom mig, mycket närmare den här gången. Jag vände mig om lagom för att befinna mig på mottagarens sida av en entusiastisk kram. Två mjuka klot tryckte mot min utskjutande tarm och ett par armar virade hårt runt min kropp och klämde livet ur mig.

"C-kan inte andas."

Efter vad som kändes som en evighet lät Becca mig äntligen fly från hennes dödliga famn och jag kunde äntligen ta en titt på min bästa vän som jag inte sett på två månader. Under de senaste tre åren har Becca utvecklats på mer än ett sätt. Hon. gick upp lite i vikt. Jag kunde inte låta bli att känna lite ansvar för det. Det var inte som om jag tvingade henne att äta mer eller något, men när hon umgicks med mig fick hon säkert en sak eller två från mig. Vissa dagar såg det nästan ut som om hon medvetet försökte hänga med mig, som om vi var med i någon sorts tävling. Självklart skulle jag ha vunnit varje gång. Den extra vikten. Ärligt talat såg det bra ut på henne. Hon utvecklades till något av ett topptungt timglas och jag måste erkänna att hon såg het som fan.

När jag tittade på henne nu trodde jag knappt mina ögon.Hon såg jättestor ut. Det gjorde hennes juggs. Från min position kunde jag egentligen inte bedöma något förutom Pam Anderson Sex Tape Full bröst, men det räckte. Hennes skjorta klamrade sig hårt fast i formen, med konturerna av hennes bh tydligt synliga. Och helt klart otillräcklig. Beccas bröst rann över kupor på hennes för lilla behå. Jag var tydligen inte den enda som gick upp ett par kilo under sommaren.

Förutom förändringarna i hennes kropp under de senaste tre åren utvecklade hon en vana att färga håret i galna färger. Det livfulla blå håret som faller förbi hennes axlar bevisade att det inte har skett någon förändring i denna fråga under sommaren. För att vara rättvis för henne var det ganska konservativt i jämförelse med några av hennes tidigare skapelser.

Becca grävde ner sitt finger i en blottad hud på min mage, min tröja måste ha åkt upp utan att jag märkt det. "Hej, kompis," började Becca prata med min utskjutande mitt. "Du ser verkligen ut att ha haft en fantastisk sommar!" Hon tog tag i den med båda sina händer och skakade på min mjuka, skakiga mage.

"Hej, sluta leka med mitt fett!" Jag slog hennes hand och drog ner min skjorta.

"Det finns mer än nog av det för oss båda nu, det är inte mitt fel att du inte kunde hålla rumpan utanför kylen." sa Becca fnissande.

"Som du är den som pratar. Titta på dina bröst!" Jag pekade på hennes barm som darrade vid varje lätt rörelse.

Becca rätade på ryggen och stack fram sitt välutrustade bröst med stolthet. "Åh, gillar du dem. Skulle du kunna tro att jag inte ens får plats med dem i G-koppar längre?" Becca skröt skamlöst. Jag kunde bara stirra på hennes vinglande bröst med en illa dold avundsjuka.

Dagen i skolan gick lika långsamt som första skoldagar brukar gå. Det oändliga administrativa skitsnacket, som vi alla har hört minst tusen gånger tidigare, fortsatte och fortsatte och när något värt att veta kom fram var mitt sinne redan för matt för att verkligen uppmärksamma.Hela dagen kändes mitt huvud tyngre och tyngre tills det till slut kändes för tungt för att få stöd av min hand och jag lade ner det på mitt skrivbord. Jag somnade.

Jag hoppade i min plats och satte igång min slappa mitt när en hand rörde vid min axel. Sömnig började jag se mig omkring.

"Du sov verkligen, eller hur?" Becca fnissade. "Kom igen, lektionen är över och det är dags för lunch."

När lunchen nämndes kurrade min mage hungrigt. "Jag skulle absolut kunna äta något. Jag undrar vad de har i cafeterian idag." sa jag och reste mig.

"Har du inte lyssnat alls idag. Cafeterian är stängd och det kommer att vara i ett par veckor. Vi får åka någon annanstans."

"Åh, skit!" jag förbannade. "Finns det något i närheten, dit vi kan gå?"

"Jag vet inte riktigt. Tja, jag insåg precis, det finns en sån där typ av bufféer, tror jag!"

"Du vet, jag har aldrig varit med om en sådan förut. Är det inte dyrt?" frågade jag innan jag sträckte på ryggen. Rörelsen lyfte min skjorta och exponerade min runda mage för världen. Som tur var var vi helt ensamma.

Becca petade i magen. "Jag är säker på att vi kan få värde för våra pengar!"

"Jag. Visst. Jag vet inte om du klarar utmaningen dock." Jag log provocerande mot henne.

"Vad. Jag slår vad om att jag kan äta mer än du!"

"Kanske i dina drömmar. Var skulle du ens lägga så mycket mat?" Nu var det min tid att peta i mitten på henne, som var helt i skuggan av hennes stora tillgångar. Mitt finger sjönk i mer mjukt kött än jag förväntade mig.

Platsen där vi skulle få vår näring bestämdes och så ledde Becca vägen till buffén. Medan vi promenerade kom vi ikapp saker vi inte hann med under rasterna. Vårt samtal bestod mestadels av program och tv-spel som vi tittade på och spelade, under hela sommaren.

När vi kom in i buffén slogs vi omedelbart av en kombination av olika härliga dofter, vilket fick mig att vattnas i munnen och satte mig i överdrift.

Utan att tveka började vi stapla upp våra tallrikar med mat. Jag var inte ens uppmärksam på vad jag lade på min tallrik, utan fokuserade mer på hur mycket jag fick plats på den.

Vi satte oss i ett bås med våra lika överfyllda tallrikar och började skotta in maten i våra väntande munnar.

"Loser kommer med desserterna." Becca meddelade.

Med min mun upptagen av att tugga erkände jag det genom att nicka. "Se till att du tar med mig tillräckligt." sa jag efter att jag svalt den stora munsbiten. Bara ögonblick har gått och jag var på väg för den första påfyllningen. Becca var precis bakom mig.

Tallrik efter tallrik tog jag mig igenom de måltider som buffén bjöd på. Otroligt nog var Becca alltid bara ett steg bakom mig. Jag blev ganska mätt själv när hon äntligen medgav. Jag höjde mina händer till seger och skrattade förtjust. "Jag hade precis börjat!" Jag ljög och gned salt i såren. I verkligheten var jag lättad över att jag inte skulle behöva äta mycket mer.

Med högt POP flög knappen bort från mina jeans, min mage böljade omedelbart fram i det nyskapade utrymmet. "Hoppsan. Antar att jag måste gå och handla snabbare än jag planerat!" utropade jag med skratt.

Becca var uppenbarligen inte särskilt glad över resultatet av vår lilla tävling, men detta fick ett milt leende på läpparna.

Motvilligt reste sig Becca på fötter och gick mot mat en sista gång för att ge mig efterrätten jag vann. För att vara ärlig så önskade jag att hon inte skulle göra det.

"Är du galen?!" Jag nästan skrek och stirrade med vidgade ögon på tallriken framför mig.

"Jag trodde att du bara var igång." svarade Becca och hennes röst droppade av falsk oskuld.

"Ja, men. Det betyder inte att jag kan äta den här enorma cheesecaken. Kan du ens föreställa dig hur många kalorier den här saken har?!"

"Jag hade aldrig trott att du av alla människor skulle räkna kalorier."

"Inte jag. Så galet är det!" Om jag ska vara ärlig var jag extremt frestad att försöka äta upp hela, men den andra sidan av mig, den rationella, skrek åt mig att inte våga. För en gångs skull lyssnade jag på den.

"Om du orkar äta upp det så ska jag. Jag köper nya jeans till dig!" Becca utmanade mig.

Det var faktiskt ett intressant förslag. Den största anledningen till att jag inte uppdaterade min garderob innan detta var min ekonomiska situation. Tja, det var inte som om jag inte hade några pengar, men mina dagliga mellanmål blev dyrare med några veckors mellanrum. "Okej, jag gör det." Fortfarande tveksam tog jag upp första skivan av cheesecaken och tog en tugga.

"Tja, täck mig i sås och kalla mig en kex. Du gjorde det verkligen!" utbrast Becca i misstro.

Jag lutade mig bakåt i sätet och försökte bli lite mer bekväm. Det var uppenbarligen omöjligt med hur mycket mat jag bara proppade i mig. Min tarm var uppsvälld och vilade på mina lår. Jag ville säga något men det enda som kom fram när jag öppnade munnen var ett högt rap. Jag tittade över bordet på Becca och rodnade. Av någon anledning kunde jag inte få bilden av Becca täckt av sås ur mitt huvud.